I en nyligen avkunnad dom vid Malmö tingsrätt nekas en parkeringsvakt skadestånd trots att denne utsatts för såväl strypgrepp som grova verbala hot. I domen anser rätten att parkeringsvakter måste ha en större mental beredskap än andra yrkesgrupper för hot och andra angrepp.

Domen i sig är en acceptans av ett råare samhällsklimat, frågan är vem som skall betala priset för denna acceptans? Skall en parkeringsvakt tvingas se våld och hot som naturliga inslag i sin yrkesutövning?