Den aktuella domen bygger på en händelse i Malmö i november 2009 där en parkeringsvakt uppmärksammade en taxibil som stod parkerad för nära ett övergångsställe och började skriva en parkeringsanmärkning. Parkeringsvakten anfölls då bakifrån av föraren som tog ett grepp runt halsen på vakten och skrek hotelser som ”jag skall jaga dig” och ”du ska suga min kuk” varefter föraren körde därifrån.

I tingsrätten fälldes föraren för hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman. Däremot avslogs begäran om skadestånd mot vakten med motiveringen ”Vissa utsatta grupper måste ha en större mental beredskap”.  Rätten menar att greppet runt halsen inte gjorde ont och att vakten inte blev rädd.

I tidigare domar är det främst poliser och vaktpersonal som nekats skadestånd med denna motivering. Dessa båda yrkesgrupper agerar ofta i laddade situationer och är både utbildade och tränade i att möta människor i affekt. I dessa situationer har de därför en större mental beredskap i att möta våld och hot. Det närmaste en parkeringsvakt kommer i sin utbildning är att bemöta människor på ett korrekt sätt.

Kan man då kräva att en parkeringsvakt som skriver en parkeringsanmärkning mitt på dagen på en central gata skall ha mental beredskap för att klara ett överfall bakifrån med strypgrepp och tydliga verbala hot? Räcker det med att bära uniform för att räknas som utsatt grupp?

Vi ser en klar fara i det tänkesätt som Malmö tingsrätt ger uttryck för. Rådman Ann-Louise Roos uttalande ökar acceptansen av ett råare samhällsklimat där allt fler får vara beredda att utsättas för våld och hot. Den är en variant av ”den som sig i leken ger” som inte är värdig svensk lagstiftning. Självklart skall våra parkeringsvakter kunna utföra sitt arbete utan att hela tiden titta sig över axeln och vara mentalt beredda på överfall.

Det krävs tydliga och klara signaler från lagstiftare och deras uttolkare att en enskild parkeringsvakt inte skall behöva se våld och hotelser som naturliga inslag i sin yrkesutövning.